Before I forget… by Gent H Larsson

28Jul/10Off

In awe, I am

In the absence I am distracted to a tremble by every sound and by the heat of it all. How strange turns a path sometimes holds for us. It can question the map you hold in your hand and rightly so, for who are we to know the complexity of truth? There are explanations to everything, but I do accept that I will not always have or get them. In awe, I am.

24Jul/10Off

… and my heart is not at home

Some journeys start before you realize it. You just find yourself on the road to somewhere you did not know you were headed. There are times you think you are going somewhere just to find on the way that you not at all going in the direction you thought you were.  Those are the moments I find confusing. It must be like having Alzheimer's; you suddenly forget what you are doing out there and can for your life not remember how it all started. There's a road ahead of you and it looks like it could be interesting over there, and peeking over your shoulder there is no way going back, because you do not recognize the road behind you, so you go on.

All will be well. That's all I know - or rather, that is what is always my guiding light. All kinds of crap might (or usually) come my way, but for some very and probably naïve reason, I still keep this faith, that all will be well. I will be very upset the day I come to the end of the road and find that it isn't so. But then I guess it won't matter anymore. Still, I'll be very vexed.

I do not know why I always find myself on these roads leading somewhere. The older I get, the more I keep thinking that they do not really seem to lead anywhere. Am I going away from something or am I heading towards something? Sometimes I think that I am looking for home. I have no idea where home is. I haven't felt at home in a very long time - if ever. I used to be longing for distant shores, but now I'm not as inclined. I just want to be at home. Again, it's like Alzheimer's; I forget where it is and maybe even more important: what it is.

Is that what travelling is? Looking for home? To find the pieces of the puzzle that eventually will make up one's home? Whether it is geographical journeys or on the roads of life, I never seem to get wherever it is my home is. Every time I think I am there, it always seems to be someone else's home and I have to turn at the door, returning to wherever it was I came from - the place I do not recognize, the place that says "home", but looks as strange to me as it would to any stranger.

I do not know how many more roads there are ahead of me, but home better be closer than I think, because these shoes are getting worn and my feet hurt. And when I find my home I will lay down my hat, take off these shoes and rest for a while. Having done that, I will pick up where I left off and go on out again, but this time I will know where I came from and return before I get too weary. Going somewhere is easy when you have a home to return to.

Home is where my heart is and my heart is not at home...

18Jul/10Off

Vårt ointressanta språk

Jag har inte läst en enda skönlitterär bok på svenska under de senaste 10-12 åren. Det svenska språket är helt enkelt för fattigt och tråkigt. Det menar jag förstås inte, vad jag menar är att det svenska språkbruket idag är genuint ointressant och i det närmaste oanvändbart för litterärt användande. Det är inte så konstigt att svenska författare inte fångar mitt intresse - de har inget att säga och även om de skulle ha det, så har de inte språk nog att säga något med.

När förlagen beställer översättningar av engelska ungdomsböcker så vill man inte ha korrekta översättningar; man vill ha förenklade översättningar med motiveringen att svenska barn och ungdomar "inte har det ordförrådet och skulle inte tala så själva". Idioter. Hur tror de att folk ska kunna skaffa sig ett ordförråd om de aldrig stöter på för dem okända ord? Förlagen tar inget språkligt ansvar. Nej, det ska vara lättläst och lättsålt. Idioter.

Att läsa en bok översatt till svenska är för mig ganska frustrerande; jag märker ganska snart när man försökt förenkla eller när man inte lyckats översätta idiom eller kulturspecifika referenser och begrepp. Det blir bara fånigt att översätta sådana saker till svenska. Motiveringen att de gör det är att "svenskar känner inte till dessa saker". Trams. Det spelar ingen som helst roll. Om jag läser en bok på engelska och det finns referenser till samhälls- och kulturspecifika saker och personer i den som jag inte känner till, så gör det inget. Jag förstår tillräckligt för att veta att det är just så det ligger till och att det därför är roligt och intressant - och dessutom är det inte så svårt att söka information om detta om man nu verkligen vill ha reda på exakt varför författaren nämnt det i boken. Ta inte för givet att att läsarna är ointelligenta - och skulle de ändå vara ointelligenta, så blir de inte smartare av att läsa förenklade böcker. Det säger sig självt.

Jag har länge haft en teori som blev verifierad för några dagar sedan av forskare någonstans: vårt språk definierar vårt sätt att vara - vårt beteende. Man hade undersökt beteendet hos tvåspråkiga personer för att se om de gav olika respons på olika språk. Inte överraskande för mig så var det så att de faktiskt reagerade olika på olika språk. På det ena språket kunde man reagera mer aggressivt än på det andra. Varför det är så får vi väl fortsätta att spekulera i, men min poäng med att nämna det är att språket är viktigt. Det är mycket viktigare än folk kanske inser, för det handlar inte bara om ordförråd och att kunna uttrycka sig; det ligger mycket djupare i oss än så - vi är de vi är genom vårt språk. Så sluta förenkla och utarma språket. Förstår du inte ett ord, så fråga om det - det gjorde jag när jag läste som barn och jag gör det fortfarande. Om vårt språk är fattigt och ointressant, så är även vi, vi som talar språket, fattiga och ointressanta.

15Jul/10Off

I guess I must be

A new day. People are still crazy and I am still around: all the fixings for a good novel and a never boring life. I would like to say that living in this world is like watching the blind leading the blind, but that would be an insult to blind people. Complete crazy leading the complete crazy is more accurate. Sometimes I consider myself both blind and crazy to put up with this. I guess I must be.